Folklistan

4. Rädda svenska modellen från EU

Vi är på väg att förlora kontrollen över den svenska välfärden och arbetsmarknaden. EU:s grundlagar, fördragen, är tydliga: Frågor som gäller lönesättning och lönebildning är nationell kompetens. Trots detta har EU, på skakig rättslig grund, under de senaste åren presenterat och antagit ett antal nya lagstiftningar med konsekvenser för just lönebildningen. Detta visar tydligt att EU-kommissionen aktivt väljer att misstolka fördragens begränsningar. Sverige behöver ställa sig utanför den pågående centraliseringen av europeisk arbetsmarknadspolitik och få formellt undantag från flertalet av EU:s regelverk på detta område. Den svenska partsmodellen ska inte ständigt behöva försvaras i kompromisser med företrädare för länder med helt andra regleringar av arbetsmarknaden. Vi behöver rädda den svenska modellen från EU.

Det finns mycket som talar för att förbättra arbetsvillkoren och bekämpa social utsatthet i unionen. Enligt Eurobarometer anser EU-medborgarna att den viktigaste frågan för EU är just kampen mot fattigdom och socialt utanförskap. Det är inte märkligt. Det märks i folks plånböcker att vi i stora delar av västvärlden har haft en svag produktivitetstillväxt. Extra utsatta är så klart de européer som lever i medlemsstater som under lång tid har misskött sina ekonomier och därtill underfinansierat sina socialförsäkringssystem. Europa är på många sätt dåligt rustat för de utmaningar som nu sätter press på våra samhällen. EU:s omfattande regelverk för klimatomställningen slår hårt mot hushållen, både ekonomiskt och socialt. Utöver detta har såväl Covid-19-pandemin som Rysslands krig mot Ukraina ytterligare påverkat levnadsvillkoren till det sämre. Det är med fog som många känner en oro för framtiden.

Det är denna befogade oro som europeiska politiker vill kapitalisera på i det stundande EU-valet. Därför är det många politiska krafter i Europa som nu efterfrågar att fler lagstiftningsförslag mynnar ut ur EU:s sociala pelare, som Socialdemokraterna var med och initierade 2017. Trots att det finns goda föresatser för ett socialt Europa, tyder mycket på att fler lagstiftningsinitiativ på det området riskerar att slå undan benen för den modell för välstånd vi valt i Sverige. Partsmodellen på arbetsmarknaden har tjänat vårt land väl. Vi har endast en bråkdel så många arbetsmarknadskonflikter och stridsåtgärder jämfört med många grannländer. Därtill har vi väl utbyggda socialförsäkringssystem som riskerar att kringskäras av detaljreglering från Bryssel.

Under 2022 antogs ett nytt direktiv för att garantera skäliga minimilöner i EU. Det är beundransvärt att höja lägstanivån för människor i unionen. Det skulle minska möjligheten att utnyttja arbetare i fattigare ekonomier samt skydda den svenska arbetsmarknaden från osund konkurrens. Men statligt satta minimilöner är inte den lösning vi valt i Sverige. Det finns en politisk samsyn om att vi kan erbjuda bättre skydd via kollektivavtal. Trots en enig önskan från det svenska partiväsendet att därför få ett formellt undantag i direktivet, blev detta inte en realitet. Direktivet såg först ut att utformas på ett sätt som med stor sannolikhet, via domslut i EU-domstolen, skulle ha rivit upp den svenska kollektivavtalsmodellen. Via förhandlingsinsatser gjordes små justeringar i texten som innebär att denna risk har minskat, men den är inte eliminerad. Sverige bör därför fullt ut engagera sig i den pågående danska stämningen för fördragsbrott gällande detta direktiv som just nu bedrivs i EU-domstolen. EU har gått utanför sina befogenheter. Om domstolen slår fast att direktivet är förenligt med EU:s fördrag skulle det innebära början på slutet för svenskt självbestämmande över arbetsmarknaden.

Även andra delar av EU:s arbetsmarknadslagstiftning påvisar behovet av formella undantag. EU:s arbetstidsdirektiv reglerar bland annat dygnsvilan, alltså hur många timmar som arbetstagare måste vila varje 24-timmarsperiod. Tillräcklig vila för alla arbetstagare är centralt – men dagens stelbenta EU-regler innebär samtidigt ett hot mot bemanningen i bland annat vården och räddningstjänsten. Detta belystes sommaren 2023, efter EU-kommissionens senaste framstöt gällande ett förbud mot så kallade dygnspass. Vi vill ge tillbaka makten till arbetsmarknadens parter att reglera dygnsvilan för att kunna tillgodose personalförsörjningen i centrala delar av välfärden.

Det som väntar på lagstiftningshorisonten den kommande mandatperioden, utifrån den sociala pelaren, handlar också om de sociala trygghetssystemen. Olika former av arbetslöshetsförsäkringar och försörjningsstöd är grundläggande delar av den sociala tryggheten i alla EU:s medlemsländer. Förutsättningarna och utmaningarna för att stödja och hjälpa personer tillbaka i arbete skiljer sig dock väldigt mycket mellan medlemsstaterna. Vi välkomnar ett utökat utbyte av erfarenheter och bästa praxis mellan medlemsländerna, men vi vill stå utanför samarbeten som handlar om överstatlig reglering och finansiering av socialförsäkringarna. Under de senaste åren har vänstergrupperna i Europaparlamentet krävt bland annat EU-gemensam styrning av försörjningsstödet, EU-kompetens för socialförsäkringar och EU-gemensam finansiering av arbetslöshetsersättningen. Det är krav som företrädare från Miljöpartiet, Vänsterpartiet och tidvis även Socialdemokraterna har röstat för. Den som vill behålla full möjlighet för Sverige att ge stöd till utsatta på det sätt som vi önskar, måste motsätta sig EU-centralism på det sociala området. Erfarenheterna från arbetsmarknadsområdet visar tydligt att EU inte är rustat för att ta hänsyn till svenska förhållanden. Om vi ska ha råd att bekosta den svenska välfärden framöver kan vi inte bekosta även bidragssystemen i andra länder. Vi behöver prioritera svenska väljare först.

My cart
Your cart is empty.

Looks like you haven't made a choice yet.