Folklistan

10. Stoppa slöseriet – banta EU:s budget

EU:s svällande och överdimensionerade budget, som under åren 2021-2027 kompletteras av den enorma coronafonden, som uppgår till ungefär 3.300 miljarder kronor per år. Sverige väntas under samma tid, årligen, betala in ungefär 45 miljarder kronor till den ordinarie EU-budgeten — mer än dubbelt så mycket som vi får tillbaka när EU-stöden fördelas. Folklistan anser att Sverige behöver få mer tillbaka av sitt medlemskap i EU. Partier från höger till vänster har varit med och accepterat slöseriet. Socialdemokraterna lovade i EU-valet 2019 att strama åt EU:s budget. Efteråt har man agerat precis tvärtom. Även borgerliga partier lovade ett stopp för slöseriet. Bland annat Kristdemokraterna hade det som en av sina främsta vallöften, men beslutade bara ett år senare i riksdagen att släppa fram det främsta slöseriet i EU:s historia – coronafonden.

Det är förvisso sant att EU-medlemskapet ger Sverige andra ekonomiska fördelar. Inte minst svenska företags tillgång till den inre marknaden. Men dessa fördelar rättfärdigar inte slöseriet som förekommer i EU:s budget och svenska politikers ovilja att sätta stopp för pengarullningen.

Coronafonden som avskräckande exempel
Sedan EU:s coronafond, om motsvarande mer än 8.500 miljarder kronor, instiftades sommaren 2020 har vi som då oroade oss över den enorma upplåningen upprepade gånger fått våra farhågor om riskerna bekräftade. EU:s egna revisorer konstaterade senast hösten 2023 att det är omöjligt att kontrollera i vilken grad den jättelika pengarullningen bidrar till EU:s gemensamma mål. Inte minst eftersom medlemsstaternas återrapportering handlar mer om hur mycket pengar som har spenderats, snarare än vilka mål som verkligen har uppnåtts.

EU-kommissionen har mycket riktigt också erkänt att en rättvisande bild av coronafondens resultat kan fås först efter att medlen spenderats. Vad vi redan med säkerhet vet är att en stor del av medlen har använts i projekt som knappast rimmar med vad gemene skattebetalare i Sverige tycker att är rimligt. Med tanke på den bristfälliga kontrollen och uppföljningen är det inte förvånande med rapporter, till exempel från den största mottagaren av fondens stödmedel Italien, om att ansökningar har gällt renovering av fotbollsarenor, eller att ett antal personer har arresterats i miljarbedrägerier kopplade till fonden. Coronafonden har egentligen kriterier som innebär att den endast får användas i olika typer av nödsituationer. Men till nödsituationer räknas tydligen exempelvis att hyra kameler till en parad, inköp elpistoler för att få invånare att följa restriktioner samt betala för swimmingpooler. För det har fonden bland annat använts till i Spanien.

Trots att fonden motiverades utifrån att pandemin slagit hårt mot europeiska ekonomier, var det inte de som drabbats hårdast av pandemin som fick dra mest nytta av fonden. Istället baserades fördelningen utifrån regler som utformades för att gynna de länder som även innan pandemin hade dåligt skötta ekonomier. Sedan dess har det också uppdagats att fonden gått till bland annat höjda löner i offentlig sektor och pensioner. Detta är utgifter som består över tid och som riskerar att öka problemen med statsfinanserna i länderna om de inte själva skapar en finansiering av sin välfärd och socialförsäkringar. Denna fond som var tänkt som en engångsinsats för att öka möjligheten till ekonomisk återhämtning har istället ökat risken för större problem längre fram.

Gör upp med missuppfattningen att EU betalar

Men också i nettobetalande Sverige skapar utbetalningarna från coronafonden problem. Den bidragskapitalism som EU-medlen skapar kan aldrig leda till en lika bra resursallokering som den fria marknaden. Istället ökar risken för snedvriden konkurrens och ekonomiska bubblor inom vad EU beslutat att är trendigt att satsa på för tillfället.
Dessutom bidrar bidragsrullningen till en helt felaktig bild av vem som möjliggjort projekten. Många har nog sätt texten ” Finansieras av Europeiska unionen”. Det är minst sagt missvisande när det är svenska skattebetalare som tagit notan, även om pengarna åkt en omväg via Bryssel.

Nej till mer gemensam upplåning och fler moraliska risker
Samtidigt som problemen med coronafonden har blivit allt mer uppenbara föreslår starka krafter som vill se ett allt mer federalt EU, däribland EU-kommissionen själv, att belåningen ska göras permanent. Detta trots att det strider mot fördragen och att vi redan är skuldsatta fram till 2058. Detsamma gäller den tillfälliga arbetslöshetsåterförsäkring på EU-nivå, SURE, som infördes kort efter covid-utbrottet. Logiken är densamma som den bakom den gemensamma skuldsättningen i coronafonden: EU kan, tack vare vissa medlemsstater med ordning och reda i statsfinanserna, låna mer pengar till lägre ränta jämfört med medlemsländerna som har vanskötta finanser. Men med den ökande gemensamma upplåningen ökar risken för att enskilda länder genomför ofinansierade reformer och låta andra länder stå för notan. De vanskötta medlemsländerna uppmuntras i klartext att ta risker, som om de misslyckas drabbar hela EU, istället för att tvingas reformera och prioritera på det sätt som regeringarna i mer ansvarstagande länder har gjort.

Banta ineffektiva socialstöd
EU:s regionpolitik, ofta kallad sammanhållningspolitiken, är en av de största posterna i EU-budgeten, där den står för ungefär en tredjedel av utgifterna. Det finns en logik bakom att rika regioner bidrar till investeringar för utvecklingen i fattigare regioner, men i praktiken är stora delar av regionpolitiken ineffektiv och slösaktig, med större fokus på vad som låter bra än på vad som verkligen gör skillnad.

Exempelvis har den så kallade Europeiska socialfonden + idag en budget som har svällt till mer än 1.600 miljarder kronor för åren 2021-2027. Detta trots ett milt uttryckt svagt facit från den tidigare budgetperioden. När EU:s revisorer granskade en av de största prioriteringarna i fonden 2014-2020, de 120 miljarder kronor som spenderades på att bekämpa långtidsarbetslöshet, blev kritiken svidande. Enligt revisorerna var miljardrullningen både svårkontrollerad och dåligt anpassad till de arbetslösas behov.

Ta tillbaka kontrollen över investeringarna — nej till regionstöd till rika länder
En ännu större del av EU:s regionpolitik utgörs av den regionala utvecklingsfonden. De investeringar som stöds, bland annat inom infrastruktursatsningar på till exempel bredband och avloppsystem i mindre utvecklade, är förstås på ytan lovvärda. Men i praktiken medför regionpolitikens gigantiska storlek ett antal växande problem. De lager av byråkrati som krävs för att administrera fonderna äter upp skattemedel som hade kunnat användas mer effektivt. Och med tanke på att fonderna idag finansierar projekt även i EU:s rikare medlemsländer är det hög tid att fråga sig vad exempelvis infrastrukturprojekt i Norrbotten, finansierade av svenska skattebetalare, vinner på att förhandlas fram i Bryssel i kompromisser med spanjorer, greker och polacker, istället för att styras från Sverige.

Stryp EU-medel till kreativt nonsens
Kreativa Europa är EU-programmet för de kulturella och kreativa sektorerna. 2021-2027 ligger budgeten på motsvarande 28 miljarder kronor. Bland stödmottagare i närtid märks projekt
Centre Stage”, vars mål är en mer jämlik scenkonst, bland annat genom att utbilda clowner i ”kommunikation, självinsikt och ledarskap — allt utifrån ett genusperspektiv”. Projektet ”Memory of Water” har undersökt hur ”konstnärer kan påverka framtida kulturplanering i sina hemstäder med särskilt fokus på bevarandet av det postindustriella kulturarvet.” I det likaledes EU-finansierade projektet ”On Mobilisation” arbetar konstnärer för att ”mobilisera civilsamhället genom konstnärliga processer och metoder”, bland annat för att ”hålla liv i fredstanken. Folklistan vill lägga ner hela detta kulturprogram som med våra skattemedel göder den identitetspolitiska agendan.

My cart
Your cart is empty.

Looks like you haven't made a choice yet.